”Kan själv” klarar sig inte själv

​

-Men mamma jag kan cykla till förskolan!

 

Hon är nyss fyllda tre och har precis lärt sig cykla på sin nya tvåhjuling. Utan stöd. Mamma som ska dra lillebror i vagnen tycker att det känns säkrare med springcykeln. Men något i dotterns röst får henne att ändra sig:

 

-Du har helt rätt, klart du kan cykla till förskolan! 

 

Sagt och gjort. Treåringen cyklar själv hela vägen till förskolan med en stolt mamma och glad lillebror tätt i hasorna. 

 

Det här fick mig att fundera kring skillnaden mellan att veta när ett barn verkligen ”kan” och det som vi enligt min uppfattning är så ivriga med i vår kultur, att barn så snabbt som möjligt ska klara sig själva.

 

”Jag hörde på henne att hon visste att hon kunde. Inte bara cykla, utan också orka hela vägen. Och hon kunde!”

 

Mammans ord visar hur viktigt det är att verkligen lyssna på barnen, inte bara till vad de säger utan också hur. Men visst vet vi ibland bättre, av den enkla anledningen att vi har mer livserfarenhet och en mer utvecklad hjärna. Men i det här fallet visste barnet: ”Men mamma JAG KAN cykla till förskolan.” 

 

Veta när ett barn är moget nog att påverka beslut

Att veta när ett barn är moget nog att påverka beslut har jag har prata mycket med er i förskolorna om under mina år som föreläsare och utbildare. Många av er menar att barn idag får fatta beslut de inte är mogna för. Som vilken mat familjen ska äta till middag, om de ska ha mössa/jacka/stövlar eller inte vid minusgrader, eller vad de ska göra efter förskolan. 

 

Jag håller med. Den typen av beslut är en treåring för oerfaren att förstå konsekvenserna av. I alla fall om de fattar ”fel” beslut som leder till en allt för ensidig kost, nedfrysning eller brist på återhämtning.

 

Men treåringen som ville cykla till förskolan visste att hon kunde. Och hennes mamma anpassade sig lyhört. Tänk med vilken stolthet och glädje som treåringen kom till förskolan den dagen! Säkert också lite trött i benen, och starkare inför nästa cykeltur.

 

Skillnaden mellan JAG KAN och låta barn klara sig själva

Så vad är då skillnaden mellan JAG KAN och vår iver att låta barn klara sig själva, som jag uppfattar har vuxit sig allt starkare under de senaste tjugo åren?

 

Om jag skulle dra det till sin spets skulle jag säga att vi har övergivit barnen. Snott dem på deras barndom och drillat dem att stå på egna ben långt innan de är mogna för det. Innan hjärnan är mogen för det. Ingen, oavsett ålder klarar sig själv. Vi är extremt sociala varelser och allra viktigast är förstås banden till familjen. Att det nu ändå tycks fungera så bra, märk väl att jag skriver tycks fungera så bra, beror paradoxalt nog, på hjärnan. 

 

Hjärnan är extremt formbar

Eftersom hjärnan är extremt formbar under de första åren gör den vad som helst för att säkerställa överlevnaden. Formbarheten gör barnen flexibla. Som att klara av att tillbringa hela dagarna i förskolan för att sedan följa med till matbutiken, gå på någon aktivitet och sitta ensam vid en skärm medan någon där hemma lagar mat eller byter på lillebror. Fem dagar i veckan.

​

Läs hela blogginlägget i appen Förskola21  

​

​

/Maria-Pia Gottberg

​

Instagram: friendyfamily

 friendydoll

​

Webb: www.friendy.se

​

Maria-Pia Gottberg, författare och föreläsare, grundare till känslodockan Friendy som nyligen debuterat som barnboksförfattare med boken ”Jag är här”. Boken är primärt skriven för 3-6 år och utspelar sig delvis i förskolan. 

 

Bland tidigare böcker kan nämnas ”Medkänslans pedagogik” (Studentlitteratur, 2017) och ”Känslosmart” (Norstedts, 2019).

 

​